nobel

Jag har fått något nytt att grubbla över. Bara genom att existera så förmedlar vi människor massor som säger hur mycket som helst om oss själva.

Ikväll har det varit seminarie i dansterapi-kursen, inte bara prat utan även lite övningar också. En övning gick ut på att hälften av oss dansade och andra hälften observerade och tolkade. Alltså vi var ihopparade två och två för att verkligen kunna fokusera på en person. Vad händer? Jo, först fick jag inte fram någon dans alls (är lite så nuförtiden, kan även bero på att musiken stressade mig fruktansvärt - vem kan andas till skräckfilmsmusik?), sen kom dansen, sist kom observationen och tolkningen.

Hur kan en människa jag bara träffat tre gånger tidigare sätta pricken över i? Både känslor under dansen (möten med andra osv) och hur jag är och upplevs som person stämde. Sen var det hennes tur att dansa, gissa en gång vad som händer nu? Samma sak här, kändes nästan otäckt. Beror detta på någon form av connection eller är det samma sak oavsett vem som observerar?

Förmedlar våra kroppar allt som vi är? Mycket grubbel blir det!

En sak är säker, kroppen ljuger aldrig - glöm aldrig det!