nobel

Förutom mina barn, övriga familjen och mina vänner har jag fem saker som ligger mig mycket varmt om hjärtat. Shopping, inredning, dans, musik och böcker. Nu har jag läst en bok om dans (två flugor i en smäll) och ju mer jag läser om Butoh dansen desto mer intressant blir den. Butoh är helt olik dansterapi (som också är otroligt intressant) då man kopplar från känslorna och blir ett "ting". Via guidning kan man alltså helt stänga av kroppen och bli t ex en sten! Nja, man blir väl inte direkt en sten, men man dansar med utgångspunkt att man är en sten.

Här kommer ett urdrag ur boken BUTOH, kroppen och världen.

Butoh: bakgrund

Rå, poetisk, absurd; butoh är en nutida dansform med rötter i de japanska experimenten i expressionistisk anda som florerade i början av 1900-talet. När scen- och bildkonstnärer efter andra världskriget gjorde revolt mot den etablerade konst- och samhällsstrukturen koncentrerade sig koreografen Tatsumi Hijikata på kroppen i sitt sökande efter meningen med konsten. Föreställningen Kinjiki år 1959 blev debuten för butoh som scenkonst - Tatsumi Hijikatas nattklubbspartners och danselever gestaltade där tidens kaos med erotisk perversitet, stötande groteska bilder och rörelser.
Mitt under de radikala förändringar som pågick i det moderna Japan återuppväckte Hijikata en längtan efter det forma Japan, efter en kropp formad av ändlöst och hårt arbete. Han betonade att det var själva kroppen som var konstverket, kallade tillvaron för "köttets kris" och myntade begreppet ankoku butoh, ungefär mörkrets dans, som en hyllning till kroppens dödlighet. Träningen fungerade som ett slags utforskning av kroppens misär och mysterium, en utforskning som grundades på idén att alla delar av kroppen var lika intressanta och värdefulla. Hijikata förnyade radikalt kroppens möjligheter att uttrycka sig.
Butohestetiken föddes ur den hyperkänsliga japanska estetiken, förkärleken för kitsch, dekadens och surrealism, de isolerade kropparna på scenen och en total omvärdering av vad som uppfattades som fysiskt attraktivt. Estetiken har förändrats med tiden och lämnat det alltför "japanska", till exempel bruket att vitsminka kroppen - Hijikata kallade det att utplåna den. I den förfining av butohmetodiken som ständigt pågår undersöker man även förhållandet mellan kropp och tyngdkraft liksom det fysiska medvetandet.
En ny generation av butohartister utvecklar idag sitt arbete samtidigt som många av de dansare som tränades hos och dansade med Hijikata i Tokyo fortfarande är aktiva. Kazou Ohno (1906-) framträder med en "känslokropp" av skörhet och med en enorm scennärvaro. Ushio Amagatsu leder och koreograferar gruppen Sankaijuku, Akira Kasai dansar tillsammans med Tenshikan, den vanvördige Akaji Maro leder Dairakudakan och Min Tanaka har etablerat sin "body weather method" där dansträningen sker inom ramen för ett självförsörjande liv på landet i nära kontakt med naturen. Yoko Ashikawa är en av de framstående kvinnliga dansare som framträdde under Hijikatas ledninge. Hennes arbete fortsätter främst i gruppen Tomoe Shizune % Hakutobo och SU-En Butoh Company.
De stora butohartisterna förefaller att röra sig utan motstånd på scenen, de är intensiva i sin konfrontation med kroppen och dess omvandlingar. De stora dansarna lyser. Butohkoncepten och träningen fortsätter att spela en viktig roll för undersökningen av kroppen som scenens förnämligaste uttrycksmedel.
        Gilles Kennedy

Det känns verkligen som att jag måste se Butoh live, i Kina kanske? Visste ni förresten att SU-EN Butoh Company var på Arvikafestivalen 2002?