nobel

Innan jag åkte till Kina frågade Erik om jag ville följa med till en nationalpark. Jag googlade Jiuzhaigou och svaret var ja, ja, ja, ja, ja, JAAAAAA dit vill jag!

Jiuzhaigou är ett naturreservat uppe i bergen i Sischuanprovinsen (samma provins som Chengdu). Denna underbara plats har varit befolkat av tibetaner och quianfolk fram till 1974 då kineserna upptäckte stället. Vad gör då kineser när de upptäcker något vackert? Jodå, de avverkar såklart för där ska byggas fula betonghus. Som tur var så förbjöds detta 1979. 1982 blev Jiuzhaigou nationalpark. 1992 skrevs den in på UNESCOS världsarvslista och 1997 blev det ett biosfäriskt världsreservat.

Vår resa dit började tidigt i fredags, klockan 7:10 skulle bussen gå - trodde vi. När vi väl satt på bussen visade det sig att de hade ändrat tiden av någon anledning och vi kom inte iväg förrän efter 8. Om jag i förra inlägget var nöjd över kinesiska bussar så har jag vid den här tiden ändrat mig. Den här bussen var inte fräsch, ingen värdinna fanns, den var trång och det fanns ingen toa :-(

Nåväl, efter 11 skumpiga timmar (drygt 30 mil var resan så ni kan ju tänka er hur vägen var) var vi då äntligen framme vid vårat vandrarhem. Det var kallt där, både ute och inne. Men efter en varm dusch, nerbäddning på den hårdaste madrass jag någonsin legat på, under två täcken och en filt (jag tog ett täcke från en fransyska som vi skrämde iväg) lyckades jag på något vis somna.

När kineser är iväg och turistar så tar de bussen mellan sevärdheterna, där går de ur, knäpper en massa kort och sätter sig på nästa buss. Så gjorde inte vi, vi gick. Det är tydligen "fire protection period" där nu, och då får man inte gå var man vill. Det finns ordentliga vandringsleder som är jättefint gjorda men där fick vi inte gå - vi fick ta vägen. Vi kollade kartan och såg att minsann, det kommer finnas broar över till vandringsleden och då smiter vi på någotvis igenom. Så vi började gå på vägen. När vi hade gått en stund så tänkte vi att nu kan det inte vara långt kvar till första bron. Vi gick och gick men ingen bro syntes till. Så vi gick en stund till, trodde att vi kom fram till den första utmarkerade sjön. Gick en stund till - vid det laget tänkte jag "det var h-e vad långt det var" och så plötsligt såg vi den "like a bridge over troubled waters" låg den lilla bron

Men säg den lycka som varar för evigt. När vi väl kom till en bro så möts vi av detta (som ser ut som något Blair Witch har spikat ihop.



Vi kom med andra ord inte över där heller, det var bara att fortsätta att gå. Som tur var blev vi räddade av en tibetansk by där vi kunde köpa lunch. Med mer kraft i kroppen kändes det lättare att fortsätta vår vandring och jag kan lugnt säga att det var värt det. Till slut kom vi även över till vandringsleden. Det är svårt att välja ut bilder och tyvärr gör inte bilderna naturen rättvisa men det är iaf ngt. Detta är lite av vad vi såg under lördagen.



Väl uppe där de tre dalarna (som hittills är upptäckta) möts valde vi att avsluta vår dag. Då hade vi gått i fem timmar, ca två mil totalt och hela tiden uppför. Det verkade inte finnas bussbiljetter att köpa där uppe så vi fick helt enkelt planka på bussen, att gå ner var vid den tiden inget alternativ. Jag behöver inte säga att vi var slitna den kvällen va? Det var mat, dusch och sova som gällde, för på söndagen var det dags att utforska resten.

Tyvärr var vi tvungna att åka mer buss på söndagen (ja, vi köpte bussbiljett då) plus att en del var avstängt pga säkerhetsrisker. Detta är en del av vad vi såg på söndagen:



Många säger att man ska se Jiuzhaigou vid varje årstid och jag håller med. Vi fick ju se när höst möter vinter men faktiskt så kändes det ofta som vår i luften. Att komma bort från storstaden Chengdu några dagar och mötas av tysthet (ja, vi undvek de kinesiska turisterna så mkt vi kunde), ren och klar luft, att få se solen på dagen och stjärnorna på natten var fantastiskt. Det ska finnas ett tjugotal vilda pandor i Jiuzhaigou men tyvärr såg vi inte en enda, vi såg däremot jakar, en massa fåglar, ekorrar och en spindel (måste vara en hårding till spindel som överlever där nu). Att känna på hur det är att gå i trappor på hög höjd (vi befann oss mellan 2000 och 3150 möh hela tiden) är en upplevelse. Så om någon vill åka någon av de andra årstiderna följer jag gärna med. Då vet jag att kinesiska kartor inte är att lita på.

Igår var det resdag igen, 10 timmar tog det hem till Chengdu på de knaggliga vägarna. Vi tänkte gotta oss lite med film och rött vin igår, så vi köpte en flaska vin och gick till en restaurang för att få den öppnad. Väl inne på restaurangen trodde de att vi ville dricka vårat vin där (i Kina kan man ta med egen mat och dryck till restauranger). Det komiska var att vi nyss hade hämtat upp x antal hamburgare på McDonalds. Så där står vi, med en påse hamburgare, en flaska vin och ingen öppnare. Servitriserna kunde ingen engelska och förstod inte riktigt vad vi menade utan visade oss till ett bord och snattrade på. Vi ser ut som två ufon och en annan servitris kommer och säger precis samma sak - på kinesiska. Fler och fler servitriser kommer, säger samma sak, vi förstår fortfarande ingenting och de börjar fnittra hysteriskt. Till slut kmmer iaf en man som kan lite engelska, vi får vår flaska öppnad och han menar att vi ska betala för det. OK, säger vi, how much? Det här med siffror och grejsaker är inte kinesernas starka sida, de säger 3 månader och menar 2 veckor, de säger några veckor och menar några dagar. Mannen på restaurangen säger först 150!!!! sen 50 och till slut 15 (servitriserna sa 30). Nöjda och glada går vi i vilket fall hem med våra hamburgare och vår öppnade flaska. Det blev två klunkar av det blaskiga vinet och 10 minuters film - sen sov jag.

Idag ska jag shoppa det sista (ev en ny väska till handbagage). Imorgon ska vi till en park och se pandor (nice), sen är det bara packa och hemresa kvar. Får se om jag hinner blogga om pandorna annars hörs vi i Sverige.

So long

Dags för en ny uppdatering. Och i det här kommer en del kulturkrockar upp så håll i er.

I måndags tog vi då bussen till Guang'an. Jag måste säga att jag var lite skeptisk innan jag satte mig på bussen, alla har vi väl någongång åkt på charter och hamnat på en buss som knappt rullat och man har varit rädd i varje gupp att den ska gå sönder. Här fick jag mig verkligen en "tänk om - tänk rätt". Bussen var fräsch, på bussen fanns en värdinna som delade ut vatten och tofu och faktiskt så var vägen helt OK. Nu har det väl hänt en del med vägarna här de senaste åren för TT har berättat att för bara några år sedan så tog den här resan 10 timmar, nu gick den på 3½.

Väl framme i Guang'an fick vi vara med på Dongyang Internation Hotels téceremoni, intressant men jag tyckte att varje sorts té luktade samma = hö. Smaken var inte heller särskilt speciell, kanske är det jag som är korkad, kanske är det sanningen. Sen fick vi veta att TT´s chef ville bjuda oss på middag, sagt och gjort.

Där kommer vi, tre svenska "lodisar", till den mest spektakulära middag jag någonsin varit med om. 12 stycken var vi totalt, tre svenskar, tre ganska höga chefer, tre vanliga hotellarbetare, TT´s bästa kompis, en mamma och en tolvårig kille som blev placerad bredvid Nicklas för att prata engelska. För att vi riktigt skulle förstå hur fin den här middagen var så fick vi ett eget rum till detta spektakel (för det är det närmaste jag kan komma att beskriva middagen i ord). Nåväl, ölen serverades och på en rund platta i mitten av bordet började maten komma in, endast 21 rätter! Tur för mig som är ganska petig när det gäller ben, brosk och fett så satt Nicklas bredvid mig, dvs han fick äta först och sen tala om för mig om jag klarar av det :-)

Oj vad det ska skålas på de här middagarana, och att skåla med blekansikten är extra roligt. Sen är det så här också, i Kina så dricker man upp hela glaset när man skålar (tur att det är små glas). Kineserna är ju inte så jättestora så att supa ner en hög chef eller två är faktiskt ingen konst, den tredje var full redan när vi kom ;-) MEN (varning för kulturkrock) den tolvåriga killen skålade också med oss - till hans mammas stora förtjusning. I början bet han av men sen tyckte den höga chefen Mark att han var oartig som inte drack hela glaset..... bredvid den "stackars" (han såg ganska nöjd ut med sina röda kinder och glansiga blick) killen sitter hans mamma och hejar på!?

I vilket fall, efter brakmiddagen var det så dags för karaoke - min första här i Kina. Erik och jag är ett bra team när det gäller karaoke - not. Det lät för jävligt men det bjuder vi på. En låt kunde vi iaf någotsånär - Hallelujah (vore väl skamligt annars).

På tisdagen var det så dags för lite shopping med TT. Och efter middagen var det dags att gå på SPA. Här kommer nu lite kulturkrockar, kineser är ganska sunkiga av sig när det gäller vissa saker. De harklar sig och spottar var som helst - och då menar jag verkligen var som helst. På middagen med TT och hennes bästa kompis så spottar de båda ut ben PÅ GOLVET. Eha, tänker min lilla hjärna, här sitter jag ,en simpel kommunalarbetare från Sverige med två högutbildade tjejer som beter sig på detta viset. Sen är det ju det här med rökningen, de röker verkligen var som helst och slänger sen sina fimpar på golvet. Hotellet som Erik och jag bodde på är byggt för fem år sen och nu behöver det helrenoveras - say no more! Hur kan man lägga en cigarett på en marmorbänk???? MEN jag vet inga som är så gästvänliga som kineser. En fattig student ville prompt betala vår nattmat på måndagnatten men då sa jag och Erik ifrån så det hördes - trodde vi, i slutändan blåste han oss och betalade halva.

I vilket fall, detta SPA vi skulle på visade sig att det inte var ett sånt SPA som jag trodde. Det var massage och ansiktsbehandlingar, men jag var glad iaf. Jag som själv ger massage är ju extra intresserad av hur sånt här funkar i andra länder och kulturer (och en tanke slog mig; undrar om det skulle gå runt att starta ett företag här...). Vissa delar av kroppen masserades nästan inte alls (de delarna där jag verkligen behöver massage) medans andra delar verkligen fick så det räckte och blev över = magen och brösten. Min stackars mage är fortfarande öm och jag undrar fortfarande varför hon masserade mina bröst så länge, de innehåller ju bara fett???

Efter massagen tog jag och TT taxi till den närliggande staden Huayin där vi mötte upp Erik och Nicklas på det nyöppnade KTV:t. Där fick jag då äntligen träffa den mytomspunna mr Peng och han såg ju inte alls ut som jag hade föreställt mig. Erik och Nicklas hade berättat om en gammal gubbe som de undrade om han borstade tänderna - där gick min hjärna igång. Det visade sig vara en genomsnäll man på ca 45 år som hela tiden undrade om allt var ok. Tänk så hjärnor kan gå igång på vissa saker.

Igår var resdag igen, tillbaka hem till "Chengdu". Idag blir det lite mera shopping och imorgon är det resdag återigen. Denna gång bär det iväg till Jiuzhaigou, ett naturreservat som ligger drygt 30 mil från Chengdu. Ah Carina, det blir inget bad, temperaturen ligger närmare nollan och du vill väl inte ha hem en sjuk Kristin?



Ska hälsa från Erik att ni är dåliga på att kommentera, men det visste ni väl redan ;-)

Ytterligare några dagar har passerat, jag passar på att skriva under tiden som Erik ligger och sover.

Vi har väl inte gjort så mycket dessa dagar, bara varit och tagit dagen som den kommer. I fredags var vi till ett stort köpcenter (ja, jag handlade lite) sen visade Erik mig skolan vilken var enorm. Att gå från östra ingången till den västra tar ungegär en halvtimme, men det var det värt eftersom det låg en fantastiskt vacker park på den andra sidan. Det finns ganska många parker som är oaser att ta till när man vill komma ifrån storstadslivet. I dessa parker spenderar många pensionärer sina dagar med att spela mahjong, utöva tai chi, dansa mm. Vi avslutade kvällen med att se paranormal activity, jösses vad rädd jag var. Det är en av de värsta filmerna jag har sett men ändå en av de bästa. Ja, Nicklas, jag ser den med dig men jag är tveksam till om du klarar av den ;-) 

Gårdagen spenderades med att försöka få tag i taxi samt sitta i bilkö, större trafikkaos har jag aldrig sett och jag hoppas verkligen att jag slipper se det igen. Det tog oss 4 timmar att åka "downtown" för att boka biljetter och åka hem igen, helt galet var det. MEN, efter regn kommer solsken = sushibuffé. För 150 kr/pp fick vi äta så mycket vi ville samt dricka hur mycket saké och öl vi ville. Vi åt och vi drack och hjälp vad gott det var. När ingen av oss fick ner minsta lilla bit till samt att restaurangen ville stänga trängde vi in oss i en taxi med destination Hemp House. Det stället var "really nice" och priset på redbull och vodka var verkligen "really nice" = 25 kronor. Det är svårt att förklara stället i ord, men tänk er alternativ musik blandat med reagge och en soft inredning till detta. De som jobbade där var reaggeinfluerade och det var skönt att se kineser med "egen" stil (Bob Marley goes China). Natten avslutades med McDonalds (say no more).



Imorgon åker vi till Guang'an där TT jobbar. Jag och Erik ska bo på fyrstjärnigt hotell minsann =D (TT´s arbetsplats) och alla verkar nöjda och glada över upplägget. Jag och TT ska gå på SPA samt shoppa (jag och TT är överlyckliga över detta) TT´s svenska kille Nicklas är nöjd att han får vila sitt skavsår (TT har ju fått någon som vill följa med och shoppa) och får spendera dagarna med att dricka öl med Erik. Erik är nöjd över att jag ska shoppa med någon annan samt att han får dricka öl. Kan det bli bättre?

I skrivande stund har jag avverkat två hela dygn i Kina. Första dagen gick ju åt till resande och väntetiden i Peking blev ju mycket längre än tänkt. Närmare bestämt sju timmar istället för två då det flyg jag skulle ha suttit på hade gått sönder... Som tur var träffade jag två roliga killar att prata med under tiden vi väntade. Det var en mycket trött Kristin som Erik "släpade" in i en taxi på onsdagskvällen. Men nu är jag nästan fit for fight igen.

Gårdagen spenderades i en park modell stor, skönt att gå runt och bara vara några timmar. På kvällen blev det middag med Eriks vänner Nicklas och TT. Middagen blev "Hot pot" och det är en slags fondue. Det var ganska speciellt men gott. Trodde att jag skulle ha svårare för att äta komage, strupe, lever och njure från diverse djur men det gick bra. Allt smakade i stort sett samma bara konsistensen som skilde de olika delikatesserna åt.

Vissa saker är ju helt annorlunda här än hemma, köper man t ex färsk fisk här så är den verkligen färsk. Så färsk att man får hem den levande i en vattenfylld påse, precis som om man köpte en ny fisk till akvariet. Sen är ju toaletterna ett kapitel för sig, jag tackar min lyckliga stjärna för att Erik har en ordentlig toastol i sin lägenhet. Och vad är det egentligen med kineserna som hela tiden envisas med att prata kinesiska med mig?

En av mina vänner har börjat skriva på en bok, detta har varit hans dröm i många många år och nu ska debuten ske. Jag fick den äran att läsa första stycket och ge kritik. Jag gillade det jag läste och ser med spänning fram emot att få läsa fortsättningen. Idag kontaktade han mig igen och undrade om det skulle funka att lägga upp boken som en följetong i bloggform.

Här kommer den!

Kapitel 1

Har du någonsin sett en människa dö?
Eller låt mig formulera om min fråga, Har du någonsin sett en människa dö och varit stolt över det?
Varit stolt över att du har gjort ett bra jobb och att du inte har orsakat lidande utan förhindrat att mera smärta och lidande kommer att hända?

När jag var yngre, bara ett barn hade jag redan hunnit se otaliga människor dö, män, kvinnor och barn. Utan att ge det så mycket som en andra tanke. Folk dog alltid på tv, det var inget speciellt över det. Alla dog, många kom tillbaka dagen efter eller dök upp i en annan film eller program. Inget var verkligt det var bara underhållning och min respekt för människoliv sjönk lite grann för varje dag som gick och jag såg inget fel i det, jag trodde att det var så det var.
Men nu är jag gammal, långt över 80 år och vill berätta vad jag har varit med om. Jag vill inte att världen ska glömma vad som har hänt och jag vill att den ska veta vad som verkligen hände.
Det första ni måste förstå är att världen ni lever i inte är helt sann. Den var sann så vitt jag vet fram tills radio och tv introducerades. Dessa mäktiga verktyg har gett mäktiga män och kvinnor en chans att kontrollera andra genom att forma deras syn på världen. Detta är inte för att lura människor utan för att skydda dom och låta dom växa upp i relativ trygghet och utan att se all smuts som finns, Detta är iaf vad dom sa till mig.
Jag tillhörde och tillhör antagligen fortfarande en organisation av mäktiga män och kvinnor. Mitt jobb var att hålla undan smutsen från den skyddade världen, Jag var en Assassin, jag var inte en av dom bästa men jag var en som fick vara med ofta. Jag var inte bäst på själva dödandet men jag var en av dom bästa på städandet efteråt jag kunde få ett rum att se ut som om inget hänt eller som att någon annan gjort det på mindre än en halvtimme. När jag var med fanns det inga spår efter oss. Det var anledningen till att jag var eftertraktad.

Jag var nog inte mera än 14 år när jag såg min första människa dö utanför tv:n.

Det är en tisdag och klockan är strax efter åtta på morgonen. Det betyder inte så mycket för folk i allmänhet men för syskonen Alex och Sophie Stensås betyder det hela världen. På fredag är det fest och det är den första festen någonsin som tvillingarna har fått tillåtelse att gå på utan att ha med föräldrar. Men kommer dom för sent till skolan så skulle det betyda att ingen av dom får gå. Deras föräldrar har alltid sett kollektiv bestraffning som en bra sak för dom. Det skulle få tvillingarna att se efter varandra mera och binda dom starkare tillsammans. Det var faktiskt en sak som föräldrarna lyckades med.

Igår var det dags att fira en arbetskamrat som fyllt 50. Detta gjorde vi genom att först äta mycket god mat på Happy Kitchen och sen drog vi vidare till Löfbergs Lila Arena för att se Lars Winnerbäck.

När vi står där så säger en av mina arbetskamrater att hon tycker Winnerbäck är flummig (hon gillar inte Winnerbäck så mycket kan tilläggas). Detta fick min "skitmagnet" att gå igång lite.

Vad är egentligen flum? För mig är det något som inte är klart definierat, dvs lite oklart, otydligt. Men jag antar att det här är lite som att säga vad som är normalt, vad är egentligen normalt. Och vem har "rätt" att avgöra skillnaden mellan normalt och onormalt.

Jag hittade en artikel om ämnet på newsmill, läs gärna den här. Vad jag får fram av detta är att själva ordet flum ju är flummigt i sin brist på konkretion ;-)

Men om jag ser till min referensram så tycker nog jag att Winnerbäck är ganska tydlig i vad han förmedlar. Om han är rökig i bollen kan inte jag svara på....

Vad är flum för dig?

Nu har jag funderat lite till och här kommer mina tankar.

När någon säger synth till mig så är det första jag tänker Kraftwerk och deras kostymer. Synth kommer ju ursprungligen från den elektroniska musiken (big surprise) och från den genren så har många andra musikstilar växt fram. Nuförtiden så är det få band som verkligen spelar synth men det är en annan historia.

Iaf, när jag säger att jag gillar synth och elektronisk musik så tänker de flesta på just instrumentet synth och modet. Dvs den uniformsliknande kostymen som Kraftwerk är kända för och det som brukar kallas för en städad form av politisk inkorrekthet (och det är vad jag gillar).

Bluegrass då. Ja jag är personligen inte så bevandrad i denna musikgenre mer än att den härstammar från countryn. Bluegrass är akustisk musik och har sina rötter i amerikans folkmusik (från södern då), gospel och blues.

Det jag däremot har reflekterat på är vad dessa olika musikstilar förmedlar. Många uppfattar synth som tung, svart musik medan bluegrass är livlig och glad musik.

Tänk om! Nu tänkte jag uppmana er att verkligen LYSSNA på vad låtarna handlar om. De låtar som kan verka dystra kan faktiskt innehålla budskap som att bli en bättre människa, att hitta sig själv, att acceptera sig själv och andra. Å andra sidan kan de låtar som verkar glada och kärleksfulla vara fulla av mord och svek.

Tänk om - tänk rätt!

(Här skulle det ju då ligga en video från vardera genren (nästan sant, inte riktigt synth men dock elektroniskt). Dessa är VNV Nation med Arena och Michael Cleveland & Flamekeeper med Miller´s Cave. Ingen av dessa ligger ute på Spotify så ni som kan får leta reda på dessa via youtube, sorry bout this.)

N, jag är hemskt ledsen över att behöva säga det här.... mer synth åt folket ;-)