nobel

Innan jag åkte till Kina frågade Erik om jag ville följa med till en nationalpark. Jag googlade Jiuzhaigou och svaret var ja, ja, ja, ja, ja, JAAAAAA dit vill jag!

Jiuzhaigou är ett naturreservat uppe i bergen i Sischuanprovinsen (samma provins som Chengdu). Denna underbara plats har varit befolkat av tibetaner och quianfolk fram till 1974 då kineserna upptäckte stället. Vad gör då kineser när de upptäcker något vackert? Jodå, de avverkar såklart för där ska byggas fula betonghus. Som tur var så förbjöds detta 1979. 1982 blev Jiuzhaigou nationalpark. 1992 skrevs den in på UNESCOS världsarvslista och 1997 blev det ett biosfäriskt världsreservat.

Vår resa dit började tidigt i fredags, klockan 7:10 skulle bussen gå - trodde vi. När vi väl satt på bussen visade det sig att de hade ändrat tiden av någon anledning och vi kom inte iväg förrän efter 8. Om jag i förra inlägget var nöjd över kinesiska bussar så har jag vid den här tiden ändrat mig. Den här bussen var inte fräsch, ingen värdinna fanns, den var trång och det fanns ingen toa :-(

Nåväl, efter 11 skumpiga timmar (drygt 30 mil var resan så ni kan ju tänka er hur vägen var) var vi då äntligen framme vid vårat vandrarhem. Det var kallt där, både ute och inne. Men efter en varm dusch, nerbäddning på den hårdaste madrass jag någonsin legat på, under två täcken och en filt (jag tog ett täcke från en fransyska som vi skrämde iväg) lyckades jag på något vis somna.

När kineser är iväg och turistar så tar de bussen mellan sevärdheterna, där går de ur, knäpper en massa kort och sätter sig på nästa buss. Så gjorde inte vi, vi gick. Det är tydligen "fire protection period" där nu, och då får man inte gå var man vill. Det finns ordentliga vandringsleder som är jättefint gjorda men där fick vi inte gå - vi fick ta vägen. Vi kollade kartan och såg att minsann, det kommer finnas broar över till vandringsleden och då smiter vi på någotvis igenom. Så vi började gå på vägen. När vi hade gått en stund så tänkte vi att nu kan det inte vara långt kvar till första bron. Vi gick och gick men ingen bro syntes till. Så vi gick en stund till, trodde att vi kom fram till den första utmarkerade sjön. Gick en stund till - vid det laget tänkte jag "det var h-e vad långt det var" och så plötsligt såg vi den "like a bridge over troubled waters" låg den lilla bron

Men säg den lycka som varar för evigt. När vi väl kom till en bro så möts vi av detta (som ser ut som något Blair Witch har spikat ihop.



Vi kom med andra ord inte över där heller, det var bara att fortsätta att gå. Som tur var blev vi räddade av en tibetansk by där vi kunde köpa lunch. Med mer kraft i kroppen kändes det lättare att fortsätta vår vandring och jag kan lugnt säga att det var värt det. Till slut kom vi även över till vandringsleden. Det är svårt att välja ut bilder och tyvärr gör inte bilderna naturen rättvisa men det är iaf ngt. Detta är lite av vad vi såg under lördagen.



Väl uppe där de tre dalarna (som hittills är upptäckta) möts valde vi att avsluta vår dag. Då hade vi gått i fem timmar, ca två mil totalt och hela tiden uppför. Det verkade inte finnas bussbiljetter att köpa där uppe så vi fick helt enkelt planka på bussen, att gå ner var vid den tiden inget alternativ. Jag behöver inte säga att vi var slitna den kvällen va? Det var mat, dusch och sova som gällde, för på söndagen var det dags att utforska resten.

Tyvärr var vi tvungna att åka mer buss på söndagen (ja, vi köpte bussbiljett då) plus att en del var avstängt pga säkerhetsrisker. Detta är en del av vad vi såg på söndagen:



Många säger att man ska se Jiuzhaigou vid varje årstid och jag håller med. Vi fick ju se när höst möter vinter men faktiskt så kändes det ofta som vår i luften. Att komma bort från storstaden Chengdu några dagar och mötas av tysthet (ja, vi undvek de kinesiska turisterna så mkt vi kunde), ren och klar luft, att få se solen på dagen och stjärnorna på natten var fantastiskt. Det ska finnas ett tjugotal vilda pandor i Jiuzhaigou men tyvärr såg vi inte en enda, vi såg däremot jakar, en massa fåglar, ekorrar och en spindel (måste vara en hårding till spindel som överlever där nu). Att känna på hur det är att gå i trappor på hög höjd (vi befann oss mellan 2000 och 3150 möh hela tiden) är en upplevelse. Så om någon vill åka någon av de andra årstiderna följer jag gärna med. Då vet jag att kinesiska kartor inte är att lita på.

Igår var det resdag igen, 10 timmar tog det hem till Chengdu på de knaggliga vägarna. Vi tänkte gotta oss lite med film och rött vin igår, så vi köpte en flaska vin och gick till en restaurang för att få den öppnad. Väl inne på restaurangen trodde de att vi ville dricka vårat vin där (i Kina kan man ta med egen mat och dryck till restauranger). Det komiska var att vi nyss hade hämtat upp x antal hamburgare på McDonalds. Så där står vi, med en påse hamburgare, en flaska vin och ingen öppnare. Servitriserna kunde ingen engelska och förstod inte riktigt vad vi menade utan visade oss till ett bord och snattrade på. Vi ser ut som två ufon och en annan servitris kommer och säger precis samma sak - på kinesiska. Fler och fler servitriser kommer, säger samma sak, vi förstår fortfarande ingenting och de börjar fnittra hysteriskt. Till slut kmmer iaf en man som kan lite engelska, vi får vår flaska öppnad och han menar att vi ska betala för det. OK, säger vi, how much? Det här med siffror och grejsaker är inte kinesernas starka sida, de säger 3 månader och menar 2 veckor, de säger några veckor och menar några dagar. Mannen på restaurangen säger först 150!!!! sen 50 och till slut 15 (servitriserna sa 30). Nöjda och glada går vi i vilket fall hem med våra hamburgare och vår öppnade flaska. Det blev två klunkar av det blaskiga vinet och 10 minuters film - sen sov jag.

Idag ska jag shoppa det sista (ev en ny väska till handbagage). Imorgon ska vi till en park och se pandor (nice), sen är det bara packa och hemresa kvar. Får se om jag hinner blogga om pandorna annars hörs vi i Sverige.

So long